Min tagning på ”4%-regeln” och utdelande värdepapper
En fråga som är lika gammal som tiden själv tror jag och som har stötts och blötts ofattbart många gånger på olika forum, bloggar och i kommentarsfält. Frågan delar tyckare likt Moses med hjälp av skaparen delade Röda havet.
På ena sidan har vi fyra-procentsgänget. Filosofin går ut på att man var år säljer av fyra procent av sin portfölj för att täcka sina utgifter och att man i huvudsak äger tillgångsslag som inte pyntar någon utdelning. Detta kan vara t.ex. fonder eller aktier. Här finner vi även en uppsjö av spin-offer till filosofin som istället säljer av 3, 3,5 och ibland upp till så mycket som 8 % årligen. Anhängare till denna, mörka sida, som jag ofta kallar den blir gärna upprörda om de får höra om någons utdelningar eller utdelningsmål. Det är total avkastning som spelar någon roll, ingenting annat!
På andra sidan hittar vi utdelningsdyrkarna. Likt Mansonfamiljen har denna sektliknande grupp människor växt sig stor på senare år. Inte undra på det! En enklare strategi går nästan inte att hitta där ute. Och finns det något skönare än att få notis om ny utdelning? Även här finns det många avarter; det finns de som tror på stabilt kassaflöde över årets alla månader och sätter sin tro till månadsutdelare eller kvartalsutdelare, de som har högre direktavkastning än fyra %, de som har lägre, etc.
Även om jag ofta smågirat mig framåt under min investeringsresa; kvartalsutdelare, månadsutdelare, utländska aktier, inhemska aktier, aktier med hög utdelning, rena förhoppningsbolag, investmentbolag etc, är jag i denna fråga säker. Jag har sedan alltid haft svårt att trycka av en säljorder. I de fall jag faktiskt avyttrat ett innehav har jag senare ofta kommit tillbaka fylld av ånger. ”Ah helvete jag skulle sålt några dagar senare för att pricka absoluta toppen innan det vände!” Eller ”Skit också! Den där fortsatte till månen..”
Min andra anledning till denna inställning är att jag kanske inte kommer ha ett stort aktieintresse för evigt. Saker kan hända, livet kan komma emellan. Om det värsta inträffar, om det tar slut mellan mig och börsen vill jag helt kunna hänge mig åt det något annat och veta att mina utdelningar tickar in utan någon som helst arbetsinsats. År, efter år, efter år, efter år, efter år...
För det tredje ser jag utdelningar som tryggare. De sänks sällan utan hålls ofta samma-lika när det blåser på börsen och höjs inte sällan i bättre tider. Jobbar man enligt 4 % devisen kommer ens disponibla medel fluktuera från ett år till annat. Den osäkerheten klarar jag mig utan!
MVH
På ena sidan har vi fyra-procentsgänget. Filosofin går ut på att man var år säljer av fyra procent av sin portfölj för att täcka sina utgifter och att man i huvudsak äger tillgångsslag som inte pyntar någon utdelning. Detta kan vara t.ex. fonder eller aktier. Här finner vi även en uppsjö av spin-offer till filosofin som istället säljer av 3, 3,5 och ibland upp till så mycket som 8 % årligen. Anhängare till denna, mörka sida, som jag ofta kallar den blir gärna upprörda om de får höra om någons utdelningar eller utdelningsmål. Det är total avkastning som spelar någon roll, ingenting annat!
På andra sidan hittar vi utdelningsdyrkarna. Likt Mansonfamiljen har denna sektliknande grupp människor växt sig stor på senare år. Inte undra på det! En enklare strategi går nästan inte att hitta där ute. Och finns det något skönare än att få notis om ny utdelning? Även här finns det många avarter; det finns de som tror på stabilt kassaflöde över årets alla månader och sätter sin tro till månadsutdelare eller kvartalsutdelare, de som har högre direktavkastning än fyra %, de som har lägre, etc.
Även om jag ofta smågirat mig framåt under min investeringsresa; kvartalsutdelare, månadsutdelare, utländska aktier, inhemska aktier, aktier med hög utdelning, rena förhoppningsbolag, investmentbolag etc, är jag i denna fråga säker. Jag har sedan alltid haft svårt att trycka av en säljorder. I de fall jag faktiskt avyttrat ett innehav har jag senare ofta kommit tillbaka fylld av ånger. ”Ah helvete jag skulle sålt några dagar senare för att pricka absoluta toppen innan det vände!” Eller ”Skit också! Den där fortsatte till månen..”
Min andra anledning till denna inställning är att jag kanske inte kommer ha ett stort aktieintresse för evigt. Saker kan hända, livet kan komma emellan. Om det värsta inträffar, om det tar slut mellan mig och börsen vill jag helt kunna hänge mig åt det något annat och veta att mina utdelningar tickar in utan någon som helst arbetsinsats. År, efter år, efter år, efter år, efter år...
För det tredje ser jag utdelningar som tryggare. De sänks sällan utan hålls ofta samma-lika när det blåser på börsen och höjs inte sällan i bättre tider. Jobbar man enligt 4 % devisen kommer ens disponibla medel fluktuera från ett år till annat. Den osäkerheten klarar jag mig utan!
MVH
Kommentarer
Skicka en kommentar